Måndag:

Dom allra flesta som skulle delta på resan har redan från start en lång resväg så måndagen blev satt som möjlighet för att inhämta orken innan våran tur startade. Först att rulla in på tunet (gården) var Daniel och Therese som sedan en vecka tillbaka redan rest runt i Norge med sin otroligt fina terrängcamper. Runt klockan 19 tullade även Daniels bror Fredrik in och så även Jonas och Solfrid och till sist Svein (Speedy).

En stor del av kvällen gick till att byta mina bromsar som var helt slut efter många mil och bökande i diverse lerhål. När mörkret sänkte sig startades grillen och alla fick sig en god matbit.

 Tisdag:

Den samlade konvojen på fem bilar rullade ut från tunet med kurs mot norra finnskogen i Hedmark och en dryg timma var vi nere vid Gravberget. Norra finnskogen bjuder på djup och kuperad granskog. Önskemålet hade varit att köra ut med Svenska gränsen upp till Trysil, men det är glest med öppna skogsvägar, så resan vidare nord-öst fick mot Sørkogsbyggda och via en smal grusväg runt Bergersjøen för vi kom ut på RV25 mot Trysil. Även fem bilar av våran typ är massivt att se i backspegeln.

Färden vidare mot Trysil gick via södra ändan av Osen och in på fylkesväg 584 som kryper upp bergssidan utmed Osen sjön. Vid Munksjøen tog vi dagens första lunch pause. Detta är också 584áns högsta punkt men utsikten är begränsad och naturen består här uppe mest av myrmark.

Vid Søndre Ulvjøen svänger följet höger och vidare upp på fylkesväg 563 som passerar samhället Vestby. För den som är intresserad i fjäll och fin utsikt är detta starten på resan. Vi klättrar uppåt och är precis nedanför trädgränsen i det baksidan av Trysilfjällen visar sig i all sin prakt. Resan ner mot själva Trysil centrum såg ut som ”slaget vid lutzen”. Originalbilarna i följet presterade att rök lägga hela fjällsidan med blå rök från sina original motorer som motor bromsades. Detta var en upplevelse som kom till att följa följet vid flera anledningar på resan. Statoil Trysil fick nog ökat sin dagsomsättning med ett par tusenlappar för följet fortsatt vidare på Fv572 som följer Trysil elva vidare nord. Vid Skogmo fortsätter Fv572 till höger om älven och upp på högfjället, något som resulterar i klättrande i flera mil för bilarna. Naturen präglas av en ravin på våran vänstersida som grävts ut av rinnande fjällvatten genom årtusende tillsammans med höga berg.

Mjølsjøen är målet för dagen. Sjön ligger över trädgränsen och dryga 5-6km från Svenska gränsen. Norska fjællheimen är trots sin storlek nog så befolkat med både hytter, turgåere och turister, vilket gör uppgiften med att hitta en camp för natten lite svår. Men vi lyckades hitta en fin plats på en höjd vid sidan av sjön som också bjöd på lä från vinden. Kvällen gick fort och dom flesta var klara för att somna tidigt.

Onsdag:

Efter en snabb frukost och följet var klart till att rulla vidare. Det är en ganska kort sträcka på högfjället, så det tog inte så lång tid för resan ner började. Det är till tider ganska brant mellan 7-13% så att ligga och bromsa hela vägen är oaktuellt. Så åter kommer det kraftiga klagomål över PR-radion från deltagarna som inte kör med B30.

Till slut är vi nere vid R26 och nu svänger vi vänster ner mot Trysil. I höjd med Jordet svänger vi höger in på RV215 som tar oss vidare mot Norra Osen. Detta är en typisk Hedmark väg med gott om svängar, men också med långa raksträckor.

Norra Osen visar sig från sin bästa sida. Strålande sol och med fantastiska vita vackra stränder. Själva ”Nodre Osen” är inte en speciellt stort ort. Den finns en matbutik, en kyrka och en nedlagd bensinstation. Vi svänger in på FV611 som skall ta oss norr ut i parallellt med Osen-dalen. Detta är i starten en perfekt en bred och perfekt grusväg av norrlandsstandard. Den inbjuder till hög fart tillsammans med fantastiskt natur. Följet blir lite glest då flera är lite tyngre på högerfoten.

Efter lite över en mil kommer vi fram till en bom station, och vägen går över till något som liknar en skogsbilväg som inte använts speciellt mycket. Det börjar bli glesare mellan träden och vi klättrar uppåt mot trädgränsen. Men för vi skall kryssa över på högfjället är det tid för lunch.

FV611 är lång, faktiskt så känns den mycket längre än det är. Det beror mest på att vägen är så smal att en TGB är det som får plats. Den svänger kontinuerligt och det går inte att ha en för hög fart heller. Man kan aldrig vara säker på att man inte kommer att möta på någon annan galning.

Vi tar vänster ut på RV217 som skall ta oss ner till Åkerstrømmen där RV30 skall ta oss parallellt med Storsjöen mot Koppang. I Koppang fyller vi upp våra bilar en sista gång inför resan vidare. Det skall sägas att när man parkerar fem terrängbilar vid den lokala bensintappen i en ort med 1500personer blir man lagt märke till. Tar ut på RV3 och mot Atna där vi svänger vänster in på RV634 som skall ta oss helt upp till 1100-1200meters höjd och onsdagens läger. Det är otroligt svårt att beskriva både naturen och kör upplevelsen på den här typen av vägar, det är väldigt speciellt, vacker och imponerande. Det går inte fort uppför, som regel är 3:an max och när man äntligen fått snurr på grejorna, ja då kommer det en hårnålskurva och man är nere på 1:an. Till slut når vi Storfjellsætra 840meter över havet. Vi svänger av på en grusväg som tar oss ner via Imsdalen, vi är inte speciellt kravstora på plats, men alla ”små” avstickare slutar vid en ”hytte”. Det är kanske inte den bästa dalen att övernatta i, så vi vänder och försätter upp på högfjället. Ett par kilometer vidare ligger Åsdalen på vänster sida. Åsdalen är trång, och det är nog inte mer än 7-800meter mellan fjällen som går upp till 1300meter, men det är här vi hittar resans bästa camp.

Nästan alla deltagare blev transformerade till fjäll-getter och man kunde snart se deltagare utmed hela fjäll sidan, med ett mål för ögat. Toppen. Det är flera orsaker till bestigandet. Barna gjorde det endast för att det var kul, och hela två gånger. Personligen.. för att det var den enda platsen med mobiltäckning.

Kvällen avslutades med en runda Risk på Fredriks Ipad. Vad lite elektronik kan glädja många äventyrare J

Torsdag:

Detta är Peer-Gynt dagen, men först måste vi fortsätta upp på fjället för vi kan börja nedstigningen mot Gudbrandsdalen. Vi kommer ner på E6 vid Ringebu och fortsätter ett par mil norr mot Vinstra. För er som läst om min och Daniels resa i vinter Norge vet att vi tidigare varit i området. Köpcentret på Vinstra lånade ut toaletter som man kan spola med, och varmt rinnande kranvatten. Väg 255 tar oss vidare upp på andra sidan av Gudbrandsdalen, och det tar inte många minuter för minnet från vår vinterresa gör sig gällande.

Det är brant, sjukt brant på vår vänster sida. Ser du ut genom förarfönstret och ser ner, har du ett vägräcke som är kanske 30cm högt i betong. Sedan går det rätt ner i många hundra meter. Har man sett typiska fjällvägar från exempel Peru så börjar det likna lite.

Dom första regndropparna börjar sakta falla, och efter kort tid stoppar vi för att ge våran enda 11:11:a möjlighet att lägga på regnkappan. Vi är snar tillbaka i höjden och 872meter passeras i höjd med sjöen Olstappen. Vid Øvre Dalsætra svänger vi in på Peer-Gynt vägen. Detta är en av dom stora och typiska turistvägarna i Norge. Det är för det mesta en smal grusväg och inget mer, till tider kan man skymta fjäll och helt ner i botten av Gudbrandsdalen. Det är en väldigt fin upplevelse, om än ganska dyr. Det är långt ifrån gratis att köra här, och om man ser på vägstandarden så kan man inte riktigt se varför man skulle betala en enda krona.

Regnet ger sig inte, och det blåser stadigt mer och mer. I det fjärra ser vi åskan gå. Nattensläger blir placerad på 970meter över havet och utan något som ger lä för väder och vind. Svein med följe har sedan tidigare flaggar att dom måste vända hem för kvällen blir för sen, men kort efter faller korthuset ihop och det hela slutar med att det endast är två bilar kvar på högfjället när klockan är åtta på kvällen. Vi började kvällen sittande under mitt regnskydd och det lilla min 11:a gav av lä. När kylan gjorde sig på min, flyttade vi oss in i 11:11:an och drog på värmepaketen. Det var också den första natten som jag slog på värmen i 11:an.

fredag:

Efter en snabb frukost kör vi vidare mot Skeikampen (skidort) och kommer så småningom ner till Gausdalen. Vid Tretten tar jag avsked med Jonas och Solfrid som nu startar sin hemresa till Sverige. Jag skall vidare och köra den sista delen som planerat.

Jag kör E6 ner mot Lillehammer för att följa Birkebeinerveien som kryssar fjället mellan Gudbrandsdalen och Rendalen. Klättrandet upp mot toppen är den värsta klättringen jag gjort med min 11:a någon gång. Det är brant och det tar aldrig slut. Allt av värme är på i bilen för att få max cirkulation på vattnet. Till slut är jag på toppen vi Hundersætra och resan kan gå vidare in i ödemarken, och detta är den delen av resan som bjuder på den bästa naturen och fantastiska grusvägar.

Epilog:

Jag kommer att köra en liknande resa i augusti 2012. Jag kommer att bygga vidare på dom erfarenheterna jag fått och hoppas att flera har lust att vara med. Resan kommer att bli längre, kanske inte i antal mil, men i antal dygn.

Det hela började redan sent på sommaren när Erik (ErikC304) kom upp med en idé om att besöka och köra rundt i mitt Norge och specielt i fjällen och på vinterstid. Vi lekte lite med tanken fram och tillbaka under hösten. När december närmade sig var Erik tvungen att backa ur då han igentligen inte har något fordon som rullar. Men Daniel (Daniel.L) med sin otroligt fina 6×6 husbil och jag var fortfarande sugna på resan. Så här kommer historian.

Dag 0
Dagen efter vi hade varit och besökt annandagsträffen på Borås bar det av upp mot Norge. För mig blev det i familjebilen sedan jag redan var nere i Göteborg och firade jul. Daniel och Therese startade redan klockan 08:30 för att köra dom 36milen i ca 70 km/t. I höjd med Vestby 5-6mil från målet kom jag nästan ikapp 13-bilen. Här åt vi en lunch på den mycket berömda restaurangen McDonalds. Medans jag fodrade två barn och mig själv, så passade Daniel att starta 13-bilen och forsätta dom få milen till dagens slutmål. Med maten i magen så startade jag ca 25min bak, men trots att jag körde enligt hastighetsgränsen och kanske en smula över så han jag aldrig ikap terrängbilen. Väl framme vid mitt hus ett par mil nord-öst om Oslo så startade jag att packa ner det sista av kläder inför resan nord. Nu står min 11:a nästan alltid klar för avresa med mat för 3-4 dagar, så det som återstog var att få ner lite kalsonger och strumpor… ha ha.. och inte minst badbyxor och en handduk sedan vi planerade att bada.

Dag 1
Efter att jag lämnat barna på dagis och fyllt vatten så rullade vi ut från parkeringen utanför huset, klockan hade närmat sig tio. Vi körde på småvägar upp till Gardermoen flygplats där vi körde rundt fältet på små skogsvägar. Vidare in till Trandum där vi var noga med att inte överträda militärens körområde med dess förbudskyltar. Besökte den berömda campen som givetvis var helt tom, och vidare in till parkeringen vid själva Trandumskogen. Här besökte vi den gamla skjutbanan för stridsvagnar som tyskarna byggde under 40-talet. Ett snabbt besök vid minnemonumentet, och väggen där namnen på alla som blev avrättade kan läsas. Med huvudet fullt av tankar om denna tidsepoken så startade vi resan nord på E6 och vårat första stopp som var planerat till att vara Hundefossen två mil nord om Lillehammer.

På E6 låg vi rundt 78-80km/t och stundtals var det långa köer bak fordonen. I höjd med Hamar var det tid att fylla på bensin och diesel. Här fick vi besök av en äldre kar i en stor Suburban. Det blev snabbt avklarat att han hade ägt det mesta som rullar på fyra och seks hjul, pluss ett par övriga. I sina yngre år hade han också varit med och provkört amfibiversionen av Volvos terrängbil. Utöver att vi fyllde bränsle så behövde Daniel få ner temperaturen på sin dieselmotor, så det blev en snabb avmontering av gallret fram. Resan vidare nord mot hundefossen gick som den skulle. Snart passerades Lillehammer på högersida och vi började sakta klätra upp i höjden.

Väl framme i Hundefossen och Hafjell så passade jag på att inhandla lite matvaror och ta en snabb kaffé på den lokala Coop butiken. Nu var det tänkt att vi skulle leta reda på det lokala spán som skall finna i området. Vi körde upp och ner, kors och tvärs utan att hitta fram. Så ner till Esso´n som ligger vid E6 för att fråga om någon vet var den ligger. Vad är det vi ser som står och fyller bensin vid en av pumparna om inte en norsk kamoflerad terrängbil 13. Bak bilen är nog europas största släpvagn hängd, och på denna står det seks stycken 4-hjulingar. Så om inte detta var nog är en parkerad uppe på taket på 13-bilen. Här måste jag ju bara stoppa och hoppa ut och hälsa på ägaren. Ögonen var stora när han först såg en 11:a rullade in brevid, och nog blev dom större när Daniel kom. Efter en kort prat där vi förklarade vart vi skulle blev vi inbjudna till Ivar Syltes går väst om Vinstra. Vinstra tänkte jag, var är det. Det visade sig att det var på vägen mot vårat mål, och ”bara” sju nya mil nord. Så ut på en mörk och smal E6 som leder upp mot Trondheim. Om vi tidigare hade gjort fina köer bak oss, så var inte det ett mindre problem med hela tre terrängbilar på rad, men Ivar var duktig på att svänga till sidan så att vi slapp förbi alla som hade bråttom upp nord för att fira nyår.

Dom sista milen började mina ögon bli ganska trötta, och huvudet lika så. Det kostar på att ratta en terrängbil på en mörk, small och väldigt smutsig europaväg. Som tur hade jag fått fixat mina spolare, så det hjälpte väldigt. Värre var det för Daniel som inte fick ut mer än två droppar varje gång han tryckte på knappen. I höjd med Vinstra svängde vi av europavägen, och in till den lokala Kiwi butiken. Ivar hoppade ur bilen och förklarade att hans fru redan hade inviterat andra på besök, och att det då blivit lite fullt i huset. Men vi blev eniga att vi skulle ringas på morgonen för att träffas över en kaffe. På andra sidan av vägen vid butiken låg det en idrottshall med en väldigt fin parkeringsplats. Så där parkerade vi över natten.

På kvällen så öppnade Daniel dörren till himmlen och det rullande Hilton. Therese hade gjort räckmackor och det stog kalla öl på bordet. Daniel svängde ut LCD skärmen som är monterad på väggen och straks var Rush Hour 3 igång och den första ölen i magen. Efter filmen blev det ett par rundor med UNO för det var tid att lämna paradiset för att krypa upp under taket på 11:an, ute fall snön och i samma takt som flingorna kom ner genom luften kom också dom lokala Vinstra ungdomarna ut för att köra rally på parkeringsplatserna. Klockan 01:30 föll äntligen roen och jag sov både tungt och gott till morgonen.

Dag 2
Natten flöt perfekt, och min parafin värmare gjorde ett fint arbete. Men… sedan man inte får någon sirkulation på luften i 11:an och man produserar ganska mycket fukt när man andas, så fylldes 11:an fort med massa kondens som droppar värre än i dom tropiska regnskogarna. På förmiddagen tickade ett litet SMS in från Ivar där harn frågade om vi hade lust att komma upp i bergen för att besöka hans gård och ta en kaffe. Vi började klättra upp för berget på en väg som till stora delar bara gick rätt upp och aldrig såg ut som den skulle ta slut. Men till slut efter en liten felkörning där vi fick öva på våra förarkunskaper på snövägar möte vi Ivar och två barn på en 4-hjuling, vi var framme på gården till familjen Sylte. Efter kaffe med familjen blev vi erbjudna aktiviteter ute. Therese fick erbjudande om att rida, medans ”gutta” skulle bli med Ivar på 4-hjuling safarie. Som terränggalningar som vi är går det ju absolut inte att tacka nej till ett sådant erbjudande. Vi lastade av tre cycklar, borstare dessa rena från snö och fick startat fordonen för att få upp temperaturen på motorerna. Det snöade fortfarande och ganska så mycket, så samtliga passade på att byta om till kläder som passade för vädret och fartvinden från 4-hjulingarna. Efter en snabb körgenomgång så startade vi resan ner för berget till Vinstra cemtrum där vi fylde på tankarna. Resan tillbaka gick på serpentin vägar som slingrade sig upp för bergssidan, sedan bar det av in på en skogsväg som tog hos upp på berget på andra sidan av gården till Ivar. Det bjöds på häftig körning på snöiga vägar och utsikten var otrolig. Längre ner i dalen kunde vi se Therese och Solvig på sina hästar.

Sedan min antenn till PR-radion hade lossnat från taket så passade jag och Daniel på att låna en borrmaskin och montera antennen på en annan plats. Orsaken till att antennen lossat är att jag monterade den i det redan befintliga hålet i taket som sitter ovanför föraren. Men den lilla täckplåten hade nu lossat. När vi var klara med detta så var Ivar och Solvig färdiga med middagen som dom så snällt hade ordnat för oss. Eftermiddagen blev till kväll, och när vi fick erbjudande om att campa vid gården så tackade vi villigt ja till detta. Kvällen och natten gick till UNO med familjen, tillsammans med öl,vin,bränvin och likör. Sängen/båren äntrades rundt klockan två på natten.

Dag3
Efter en snabb frukost, och Daniel fick fyllt på bromsvätska i den tomma behållaren så var vi klara att säga adjö till den mycket gästvänliga familjen Sylte. GPS´n blev satt till krysset mellan RV255 och RV51 som går mellan Lom och Fagernes. E6:an var på morgonen bara två svarta hjulspår med snö rundt omkring, så det blev att fortsätta på flerhjulsdrift vidare nord. I Kvam stannade vi för att köpa lite ”pölse” och Daniel passade på att köpa lite mer bromsolja ifall den ena bromskretsen skulle bli tom på nytt. Vi tänkte också passa på att avlägga ett besök på krigsminnesmuseet som ligger i Kvam, men detta var vinterstängt som så mycket annat. Ett par mil nord om Kvam svängde vi vänster in på RV255 som möter RV51 uppe på högfjället och utkanten av Jotumheimen med Norges två högsta bergstoppar Galdöpiggen och Glittertind. Nu bestog vägen bara av hårdpackad snö med inslag av is, men kronhjulen fick förvånandsvärt gott fäste. Dom nästa milen gick det bara uppför, uppför och mera uppför. Tillslut stog vi på parkeringen till Randsvik och studerade både kartor och GPS´r för färden vidare. Nu är det ju så att RV51 till Fagernes är vinterstängd efter ca 3mil, men det hade ju varit fint att komma sig upp på Norges högsta bilväg. På vägen upp tänkte vi även svänga in på en skogsväg som leder hela vägen in till foten av Glittertind.

Från Randsvik är det bara 200meter för man når den lilla skogsvägen som leder in till Glittertind. Större delar av året är det en bom som man måste slänga på en slant för att få lov att köra vidare in på området, men idag stog den öppen. För oss så hade det bara varit en traktor som gjort spår, tillsammans med en snöskoter. Dom första kilometrarna avverkades utan större problem, även om Daniel´s 13-bil vid ett par tillfällen frivilligt ville av spåret och forsätta ut i ingenmannsland. Men Daniels järnhand stoppade varje utbrytning ur kollonen. Vägen blev smalare, och spåren djupare, men vi närmade oss målet. När vi precis skulle passera övre trädgränsen så stoppade vi. Framför 11:an var det nu nästan inga traktorspår och det var våldsamt svårt att hålla fordonen uppe på den mycket smala vägen (red: läs stigen).

Alla som varit ute på fjället under vintern vet gott att vädret snabbt kan gå från strålande sol till att du plötsligt står nästan meterdjupt i snö, men nästan nollsikt. Visst kunde vi ha lagt på kjedjor och försökt pulsa dom sista kilometrarna till foten av Glittertind, men det hade varit högst osäkert om vi sett någon väg, eller funnit en plats att vända på. Att övernatta i just det området hade inte varit säkert, vem vet om man hade fått ut fordonen om det hade börjat snöa för allvar. Så med sårad stolthet, men med förståndet ibehåll vände vi och körde tillbaka till RV51. Väl ute på den stora vägen styrde vi syd och vidare upp på Valdresflya. Stora delar av resan upp avverkades på ett underlag som bara var ren is, men torr kornsnö uppe på som yrde åt alla hålla och kanter när vi passerade. Ju högre upp vi kom, ju mer blåste det och det började samla sig ganska mycket drivsnö som stundtals blev till vallar som måste forseras i 60-65 km/t, men till toppen kom vi. Sedan vägen inte är plogad och det gärna kommer mellan 5-6 meter med snö så vände vi fordonen, och sträckte på bena. Vi gick ett par hundrameter in till en fjällcamping som ligger vid sidan av bommen, men sedan det blåste ganska kraftigt så valde vi hellre att köra tillbaka till Randsvik för att få en lite lugnare natt.

Väl framme så hade det börjat blåsa ordentligt och kvicksilvret började sjunka. Fordonen blev parkerade brevid ett hus för att få lite lä från vinden. När kvällen kom krypande på var det varmt och gott i båda fordonen. Åter blev det film och lite UNO som jag förlorade stort i till Daniel. När det var tid att börja krypa ner i sovsäcken var jag till tider rädd för att takluckan skulle blåsa iväg, sedan denna står på glänt för att säkra att det kommer nog med luft in och ut av fordonet när kaminen står och går. När jag vaknade klockan 04:00 så hade det slutat att blåsa, varmt i sovsäcken, och värmt inne i bilen även om denna inte är isolerad mer än orginal. När jag på morgonen rundt klockan nio var ute och tittade på termomentern så visade denna -18 grader, så jag tippar att tempen vara nere på -22 under natten, lägg sedan till att det blåste så kraftigt att båda fordonen gungade rejält, så kan man tänka sig att det var kallt.

Dag 4
Morgonen var kall, i alla fall när man stack ut näsan ut bilen. När jag skulle värma upp B30 så kröp jag hellre genom öppningen i gallret som jag gjort, än springa rundt och hoppa in i förarplatsen. Efter 30min hade pansarisen på framrutan, både på insidan av kondesen och på utsidan släppt och man kunde börja tänka på dagens körning. Vi hade på kvällen planerat att köra nord på RV51 och sedan vidare ner till fjordarna vid Stryn och sedan på kustvägar tillbaka till Oslo. Så skulle det inte bli. I alla fall inte för mig.

Ett par minuter innan vi skulle ge oss av fick jag en tlf från hemmet som gjorde att jag måste avbryta resan och styra färden syd och ner till Oslo. Daniel och Therese fortsatte färden vidare mot ännu mera snö, och strålande natur (Daniel återkommer med beskrivning). Jag backtracka samma väg som jag körde upp, men på vägen ner på RV255 så började framaxeln eller fördelningslådan att låta och vibrera mer än normalt, så farten blev reduserad till 25km/t. Att koppla ur framdriften var inte att tänka på med ett underlag som bara bestog av snö och is. Efter en lång resa så var jag äntligen nere vi E6 och satta kursen mot Lillehammer, när det var rakstreckor så kopplade jag ur framaxeln och fick en mycket behagligare resa, men den åkte i lika snabbt så fort en isig kurva kom inom synhåll.

Strax nord om Lillehammer så blev det ett stopp för att fylla bränsle. Väl färdig med det så stog det en person framför mig så jag försökte backa ut. Men ack. Det bara rasla och räknade kuggar i växellådan. Efter ett par försök utan resultat så blev det att ta fram verktygslådan och börja undersöka. Det visade sig att min modifisering av kopplingspedalen blivit sliten så att vajern nu fått ett allt för stort spel. Så efter att jag fick justerat denna så gick växlarna i perfekt.

I höjd med Hamar och broen över Mjösa valde jag att hellre köra RV31 som går ut med Norges största innsjö. Gjövik passerades efter 25min och sedan bar det vidare ner mot Minnessund. Passade på att svänga inom Misteberget som ligger lite nord om Trandum och flygplatsen och fick med mig en härlig utsikt som strecker sig mil efter mil.

Andreas epilog
Jag har ingen koll på hur många mil jag har kört på dessa dagar, men jag har i alla fall fyllt ca 200 liter med 98-oktan. Skall jag göra en liknande resa med 11:an så skall denna vinterisoleras för att slippa ha varm och kallluft mötas av en tunn plåtvägg. Vidare skall jag i sådana fall hellre installera en 24v bensinvärmare som blåser varmluft. Då slipper jag olika bränslealternativer och sedan får jag en jämn luftcirkulation. För att hålla kontakt med omvärlden så är det också önskligt med en pocket-pc som jag kan komma ut på nätet via mobiltelefonen och 3G, den samma kan även användas som GPS.

Montera skruvdubbar i kronhjulen står också högst upp på listan. Underlaget var till tider isigt och man skulle kanske monterat kjedjor för att öka säkerheten, men så önskar man ju inte att köra 40-60 mil med kjedjor. Dubbar i däcken gör stor skillnad.

Det sista är att få fixat den toppen som jag har liggande så att jag kan tanka 95-oktan i stället för den dyra 98. Även om jag nu gjorde en kortare resa än Daniel och Therese så gick det ändå på 3600,- nok i bara bränsle. Nu är ju inte poängen med dessa fordon att det skall vara gratis, men kan det bli lite billigare så varför inte.

Så till sist. Det var en mycket trevlig tur där man fick möjlighet att fullt testa utrustningen i vaierande temperaturer och på olika underlag. Vill passa på att rätta ett STORT tack till Ivar, Solvig och www.syltesafari.no för en otrolig gästfrihet.

Den 28 April var dagen då Millesvik satte Norrköping på kartan. I alla fall för undertecknad. Gröna fordon i långa prydliga rader, en strålande sol och klarblå himmel gjorde att stämmingen var på topp.

Klockan 02:30 på fredagen rullar jag försiktigt in mot auktionsområdet. Det enda som syns på dom förblåsta ängarna är reflexerna från ett antal vakter som patrulerar bland fordonen. Lite närmare ser jag Eriks Opel, och ett huvud som tittar upp ur sovsäcken. Äntligen framme efter resan från Oslo.

Reveljen går tidigt på morgonen, då friden störts av både hjullastare och ankommande lastbilar som skall stå för transporten hem, men det är ju inte för att sova vi har rest hela vägen till Norrköping. Undertecknad skall dela ut reklam för Terrängbil.net, och Erik skall ”små” handla. Den enorma parkeringsplatsen på ängen började fyllas på.

Köerna framför Toveks tält växer. Det nämar sig utropstid. Några spekulanter är så säkra på sitt köp att man slagit upp både camping bord och stolar framför sitt framtida fordon. Andra vandrar rundt med poker ansikte och undersöker alla fordon lika minitiöst för att inte visa vilket eller vilka fordon man önskar säkra sig. Lite efter klockan nio går startskotten. Först ut är jeepdunkar, lastnät, svetsaggregat, däck och mycket annat smått och gott. Tovek är effektiva och strax är man igång med den första fordonsraden.

11:orna som skall auktioneras ut är av väldigt varierande kvalite. Ett stort antal med plåt-kaross, och ett fåtal alu-zink. Men tillståndet på både lack och fordonen i övrigt gör det faktiskt svårt att avgöra vilken som är vilken. Tydligt är att samtliga har stått ute väldigt länge och absolut inte tillhör eliten inom fordonsparken till försvaret. Priserna varierar, men det är ju marknaden och inroparna som tills sist styr, och jag utgår ifrån att parterna är nöjda.

Nästa fordonstyp som nu stog framför Toveks pick-up var terrängbil 13 med hel-kaross. Man måste verkligen avstränga sig för att kalla dessa ”hel-kaross”. Det var stundtals enklare att att se ett mönster av rost, än kamoflagefärgen. Men det skall tillläggas att en kunnig person med svets troligen skall kunna få dom flesta till att se riktigt snygga ut. Så var det tid för att auktionera ut ram-rena 13:bilar tillsammans med ambulanser, stab och radioskåp. Dom ram-rena såg samtliga ut att vara av god kvalite. Det samma kan man kanske säga om bilarna med skåp. Även om dessa var svåra att matcha mellan bra skåp och bra hytt. Antingen hade skåpet sett sina bättre dagar, eller så var det bra med rost under skåpet, men några såg riktigt bra ut. Specielt dom få Alu-zink hytterna som fanns.

Här stoppar berättelsen om själva auktionen. Efter att Tovek var färdig med 11/13 och 20 bilarna blev jag inte med på auktionsrundan på TGB 30/40 och flygvapnets jeepar. Men jag kan nämna att samtliga 30/40 bilar såg väldigt fina ut på utsidan. Värre var det inne i hytten. Många jag var inom saknade taklukan, var vid en öppen himmel hade gjort sitt. Vidare var det många där innetaket hade släppt och hängde ner i kupén, men detta är ju bara småsaker. När jag sent på eftermiddagen gick rundt och tittade på lastbilarna, så var det bara ett fåtal som inte blivit köpta. Det faktum att marknaden och användningsområdet för fordonen är nog så liten, imponerar det mig att man faktiskt fick såld de allra flesta, riktigt kul och se.

Efter att auktionen var avklarad så startade själva racet. Ägare och förare sprang rundt och försökte få igång sina nyförvärv. Några startade med en gång, andra var helt döda trots helt nya batterier, och startbilen till Tovek flög rundt och hjälpte den ena efter den andra. Några ägare inser snabbt att hemresan skall bli både lång och kompliserad, andra kunde med ett leende vrida om nyckeln och tuffa iväg mot sitt mål.

Terrängbil.net´s Erik Törnqvist (Omega24v) var en lycklig och nyförälskad mann. Inte mindre en fem fordon hade han ropat in när dagen var över. En tgb 13 helkaross, och fyra med ambulansskåp, varav tre med alu-zink hytt. Daniel Holm (Daniel.H) ställde upp och hade ankommit i lastbil med släp redan på morgonen för att hjälpa till med hemtransporten.

Efter kontakt med Millesvik fick Erik tips om att det fanns en lastkaj nere vid gamla F13 som kunde användas för att få upp fordonen på lastbilen. På landningsbanan och taxibanor står en lot till försvaret. Här finns det en del spännade objekt. Men även här såg vi ett stort antal tgb 11/13 som var i väldigt dåligt skick. Några med massa rost, andra som rullat och flera utan dörrar eller fönster.

Ett par timmar senare var vi färdiga med lastningen. Erik och Daniel vinkade adjö för att köra dagens första omgång ner till Nässjö. Klockan fem på eftermiddagen lämnade jag Norrköping bak mig och GPS´n visade lite över 44mil upp till Oslo och hemmet. Det är länge sedan jag har sett så många gröna fordon på våra Svenska vägar. Den sista gröna bilen passerade jag i höjd med Karlstad för jag svängde norr och upp mot Arvika, så det var tydligt att folk rest långt för sina inköp.

Dagen summerad, så är jag en upplevelse rikare, och känner mig gott rustad till den dagen jag själv skall försöka ropa in ett intressant objekt.

Förrådsbeteckning: n/a

Förrådsbenämning: PLTGBIL 903B

Typbeteckning: L3314HT

Mått

Total längd: 4050 mm

Total bredd: 1670 mm

Höjd: 2150 mm

Frigångshöjd: 2150 mm

Vänddiameter: 11,40 m

Axelavstånd: 2100 mm

Spårvidd, fram: 1340 mm

Spårvidd, bak: 1340 mm

Vikt

Tjänstevikt: 1600 kg

Totalvikt: 2250 kg

Största axeltryck, fram: 1120 kg

Största axeltryck, bak: 1330 kg

Maxlast: 650 kg

Motor

Typbeteckning: B18A

Tillverkare: Volvo

Effekt: (4500 v/m DIN) 64-68 hk

Vridmoment:

(1400 v/m DIN) 13,2 – 13,5 kpm

Cylinderantal: 4 st

Cylinderdiameter: 84,14 mm

Cylindervolym: 1,78 l

Slaglängd: 80 mm

Kompression: n/a

Förgasare: (1st) Zenith 36 VN

Ventilsystem: Toppventiler

Ventilspel, inlopp: n/a

Ventilspel, avgas: n/a

Bränsle: Blyad bensin med hösta oktan

Huvudväxellåda

Typbeteckning: Volvo M40

Utväxling 1:a växeln: 3.13:1

Utväxling 2:a växeln: 1.99:1

Utväxling 3:a växeln 1,36:1

Utväxling 4:a växeln 1:1

Utväxling back: 3,25:1

Fördelningsväxellåda

Typbeteckning: ZF VG50

Utväxling lågväxel: 3,25:1

Utväxling högväxel: 1,36:1

Axlar

Utväxling axelväxlar: 5,38:1

Differentialspärr: Differentialbroms i bakaxel

Bromssystem

Färdbroms: Enkrets hydraliskt trumbromsar

Parkeringsbroms: Mekanisk kardanbroms

Styrsystem

Styrväxel typ: ZF skruv och rulle

Tändsystem

Tändningsföljd: 1-3-4-2

Tändningsinställning: 0-2 grader f.ö.d

Prestandad

1:a växeln låg n/a

2:a växeln låg n/a

3:a växeln låg n/a

4:a växeln låg n/a

1:a växeln hög: n/a

2:a växeln hög: n/a

3:a växlen hög: n/a

4:a växeln hög n/a

Max vaddjup: n/a

Backtagningsförmåga: n/a

Sidolutning under körning: n/a

Elsystem

Huvudspänning: 12 V

Batteri: 1 st

Spänning: 12 V

Kapacitet: n/a

Ansluten pol: n/a

Generator: (växelström) n/a

Volymuppgifter

Bränsletank: 50 L

Kylsystem: 10 L

Motor: 3,75 L

Växellåda: 0,75 L

Fördelningsväxellåda: 1,3 L

Framaxelhus: 1,5 L

Bakaxelhus: 1,5 L

Styrväxelhus: 0,5 L

Övrigt

Däck: 280/85-16 special 4-lagers

Lufttryck: 1,2 kg/cm2

Antal passagerare utom förare: 1+5

Förrådsbeteckning: n/a

Förrådsbenämning: PLTGBIL 903

Typbeteckning: L3314SU

Mått

Total längd: 4050 mm

Total bredd: 1650 mm

Höjd: 2100 mm

Frigångshöjd: 290 mm

Vänddiameter: 11,40 m

Axelavstånd: 2100 mm

Spårvidd, fram: 1340 mm

Spårvidd, bak: 1340 mm

Vikt

Tjänstevikt: 1600 kg

Totalvikt: 2250 kg

Största axeltryck, fram: n/a

Största axeltryck, bak: n/a

Maxlast: 650 kg

Motor

Typbeteckning: B18A

Tillverkare: Volvo

Effekt: (4500 v/m DIN) 64-68 hk

Vridmoment:

(1400 v/m DIN) 13,2 – 13,5 kpm

Cylinderantal: 4 st

Cylinderdiameter: 84,14 mm

Cylindervolym: 1,78 l

Slaglängd: 80 mm

Kompression: n/a

Förgasare: (1st) Zenith 36 VN

Ventilsystem: Toppventiler

Ventilspel, inlopp: n/a

Ventilspel, avgas: n/a

Bränsle: Blyad bensin med hösta oktan

Huvudväxellåda

Typbeteckning: Volvo M40

Utväxling 1:a växeln: 3.13:1

Utväxling 2:a växeln: 1.99:1

Utväxling 3:a växeln 1,36:1

Utväxling 4:a växeln 1:1

Utväxling back: 3,25:1

Fördelningsväxellåda

Typbeteckning: ZF VG50

Utväxling lågväxel: 4,25:1

Utväxling högväxel: 1,36:1

Axlar

Utväxling axelväxlar: 5,38:1

Differentialspärr: Differentialbroms i bakaxel

Bromssystem

Färdbroms: Enkrets hydraliskt trumbromsar

Parkeringsbroms: Mekanisk kardanbroms

Styrsystem

Styrväxel typ: ZF skruv och rulle

Tändsystem

Tändningsföljd: 1-3-4-2

Tändningsinställning: 0-2 grader f.ö.d

Prestandad

1:a växeln låg n/a

2:a växeln låg n/a

3:a växeln låg n/a

4:a växeln låg n/a

1:a växeln hög: n/a

2:a växeln hög: n/a

3:a växlen hög: n/a

4:a växeln hög n/a

Max vaddjup: n/a

Backtagningsförmåga: n/a

Sidolutning under körning: n/a

Elsystem

Huvudspänning: 12 V

Batteri: 1 st

Spänning: 12 V

Kapacitet: n/a

Ansluten pol: n/a

Generator: (växelström) n/a

Volymuppgifter

Bränsletank: 50 L

Kylsystem: 10 L

Motor: 3,75 L

Växellåda: 0,75 L

Fördelningsväxellåda: 1,3 L

Framaxelhus: 1,5 L

Bakaxelhus: 1,5 L

Styrväxelhus: 0,5 L

Övrigt

Däck: 280/85-16 special 4-lagers

Lufttryck: 1,2 kg/cm2

Antal passagerare utom förare: 1+5

Förrådsbeteckning: n/a

Förrådsbenämning: PLTGBIL 903C

Typbeteckning: L3314HT 1965

Mått

Total längd: 4050 mm

Total bredd: 1670 mm

Höjd: 2150 mm

Frigångshöjd: 290 mm

Vänddiameter: 11,40 m

Axelavstånd: 2100 mm

Spårvidd, fram: 1340 mm

Spårvidd, bak: 1340 mm

Vikt

Tjänstevikt: 1600 kg

Totalvikt: 2250 kg

Största axeltryck, fram: 1120 kg

Största axeltryck, bak: 1330 kg

Maxlast: 650 kg

Motor

Typbeteckning: B18A

Tillverkare: Volvo

Effekt: (4500 v/m DIN) 64-68 hk

Vridmoment:

(1400 v/m DIN) 13,2 – 13,5 kpm

Cylinderantal: 4 st

Cylinderdiameter: 84,14 mm

Cylindervolym: 1,78 l

Slaglängd: 80 mm

Kompression: n/a

Förgasare: (1st) Zenith 36 VN

Ventilsystem: Toppventiler

Ventilspel, inlopp: n/a

Ventilspel, avgas: n/a

Bränsle: Blyad bensin med hösta oktan

Huvudväxellåda

Typbeteckning: Volvo M40

Utväxling 1:a växeln: 3.13:1

Utväxling 2:a växeln: 1.99:1

Utväxling 3:a växeln 1,36:1

Utväxling 4:a växeln 1:1

Utväxling back: 3,25:1

Fördelningsväxellåda

Typbeteckning: ZF VG50

Utväxling lågväxel: 3,25:1

Utväxling högväxel: 1,36:1

Axlar

Utväxling axelväxlar: 5,38:1

Differentialspärr: Differentialbroms i bakaxel

Bromssystem

Färdbroms: Enkrets hydraliskt trumbromsar

Parkeringsbroms: Mekanisk kardanbroms

Styrsystem

Styrväxel typ: ZF skruv och rulle

Tändsystem

Tändningsföljd: 1-3-4-2

Tändningsinställning: 0-2 grader f.ö.d

Prestandad

1:a växeln låg n/a

2:a växeln låg n/a

3:a växeln låg n/a

4:a växeln låg n/a

1:a växeln hög: n/a

2:a växeln hög: n/a

3:a växlen hög: n/a

4:a växeln hög n/a

Max vaddjup: n/a

Backtagningsförmåga: n/a

Sidolutning under körning: n/a

Elsystem

Huvudspänning: 12 V

Batteri: 1 st

Spänning: 12 V

Kapacitet: n/a

Ansluten pol: n/a

Generator: (växelström) n/a

Volymuppgifter

Bränsletank: 50 L

Kylsystem: 10 L

Motor: 3,75 L

Växellåda: 0,75 L

Fördelningsväxellåda: 1,3 L

Framaxelhus: 1,5 L

Bakaxelhus: 1,5 L

Styrväxelhus: 0,5 L

Övrigt

Däck: 280/85-16 special 4-lagers

Lufttryck: 1,2 kg/cm2

Antal passagerare utom förare: 1+5